Sidor

fredag 11 mars 2016

Förunderligt.

Jag befinner mig på en ny ort. Okänd mark. Här finns ingen koppling till mig. Till det som varit. Det liv jag levt. De människor jag älskat och älskar. Till det som hänt. Till dem som fattas.

Ändå är det här jag känner som mest. Det är här jag mötte mig själv. Efter alla år. Det var här jag fanns. Jag har letat på fel platser. Eller har jag ens mäktat med att leta?

När tumultet efter flytten lagt sig åkte jag till havet. Jag stod på klipporna med vinden mot ansiktet och solen i ryggen. Och det var som om jag släppte taget. Och tog ett djupt andetag. Som om jag befunnit mig under ytan under lång lång tid. Det hände inte medvetet. Det var inget jag bestämde mig för och sedan gjorde. Men det var som om jag kapitulerade inför mina rädslor. Och på något vis blev jag sedan fri.

Det är för tidigt för att säga något, jag tror det tar längre tid att bilda sig en ordentlig uppfattning. Jag har inte ens börjat arbeta igen. Men något säger mig att jag trivs. För första gången på mycket länge.