Om livet, döden och allt däremellan.

Jag är en utforskare.

2012-01-21T11:08:00.006+01:00

Jag har länge letat efter en identitet. Min identitet. Vem är jag? Vad vill jag? Vilket ben står jag på och vad tycker jag egentligen om världspolitiken eller vadsomhelst.

Jag var en tjej en gång. Jag trodde jag visste. Jag trodde jag kände mig själv. Visste mina mål och mina drömmar. Jag minns det knappt. Hon är borta, den tjejen. Och det har varit stunder då jag har sörjt henne. Stunder när jag har haft svårt att acceptera. Jag har varit arg. Förtvivlad. Ledsen. Jag har letat så länge. Jag har sprungit runt på botten. Jag har andats utan att få luft. Jag har gråtit floder som jag sedan drunknade i. Jag har skrikit mig hes utan att bli hörd. Döden kom och berövade mig allt jag visste. Och sedan var jag villse. Länge.

Jag var mamman utan barn och visste inte hur jag skulle förhålla mig till det. Jag gick dubbelvikt av smärta. Jag var rädd för allt. Jag tyckte mig höra hur alla viskade. Visste. Och jag skämdes. När jag blev gravid igen kom rädslan tillbaka. Och vem var jag då? Blivande tvåbarnsmamma? Eller skulle mitt första inte räknas med? Skulle jag förneka? Eller göra avvägningar inför vem jag skulle berätta. Jag väntade nummer två, men att säga det blev obekvämt. För alla. Vem var jag då?

Mellan babylycka och sorg har jag stått och funderat. Jag har undrat. Jag har letat. Jag har jagat i åratal. Jag har jagat tiden som gick och tiden som skulle komma. Försökt att hitta fram. Och sedan slog det mig. Ja, egentligen alldeles nyss. Jag är här nu. Jag har hittat fram. Till mig.

Jag skäms inte längre. Jag känner ingen skam. Jag har två barn. Jag är inte längre rädd för andras reaktioner inför detta fakta. Jag är inte rädd för vad andra ska tycka och känna. För jag vet. Och jag är trygg här jag står. Äntligen. Jag vet vad jag vill och jag ser till att försöka. Det är jag skyldig mig själv. Jag förtjänar det.

Jag känner det så starkt. Jag är jag. Och jag är stolt. Jag är stolt över min resa och jag är stolt över mina barn som jag burit och älskar. Jag känner mig stark. För nu vet jag vem jag är. Och jägaren i mig har vikt sig hän. Hon behövs inte längre. Jag är ingen jägare längre. Jag är en utforskare.

Mamma som längtar.

2012-01-20T18:46:00.003+01:00

Snart dags för hemfärd efter denna dags jobbpass. Längtar efter att få pussa Gustavs små kinder och lyssna på hans oavbrutna babbel om stort och smått.

Trevlig kväll!

Vackra, underbara natur.

2012-01-20T13:12:00.003+01:00

Det är fredag och makalöst vackert ute. Så där vackert att jag nästan tappar andan. I bilen på väg till jobbet fick jag lov att köra ut längs väggrenen och stanna. Bara för att iaktta. Betrakta. Förundras. Glädjas. Solen hade precis börjat skicka sina första strålar och när ljuset spred sig över de frostiga åkrarna reflekterades det i tusen snökristaller som dansade i luften och i det mötet uppstod ett flertal lodrätta regnbågar. Herrejösses, vad naturen är vacker. Jag önskar att jag hade haft kameran med mig för att föreviga detta.

Det är med stor tacksamhet jag kliver upp om morgnarna och tittar ut genom fönstret och följer naturens skiftningar och väder. Tänk att vi bor här på, enligt mig, jordens vackraste plats.

På schemat för helgen står högst upp företagsekonomi. Mycket intressant, men också svårt emellanåt. Jag har gjort 40% av veckans uppgifter så jag får ligga i. Eventuellt blir det också ett besök till huvudstaden genom jobbet. Eventuellt. Hur som helst blir det nog en bra helg.

Jag önskar er en trevlig helg! Och tack till er som tagit er tid att svara på mitt föregående inlägg. Fortsätt gärna att fylla på. Det är väldigt intressant att få läsa.

Bloggsnack.

2012-01-13T10:35:00.009+01:00

Jag har blivit tillfrågad och tackat ja till att göra ett arbete. Ämnet är bloggar. Som om jag vore någon expert. Det är jag inte. Men jag bloggar. Ibland funderar jag på varför. Vilka läser och läser någon egentligen? Är det viktigt med många läsare? Eller är det skrivandet som är viktigt?

Jag älskar att skriva. Att få bokstäver att bilda ord och orden att bilda meningar. Jag går nog igång på det. Om man får säga så?

Till en början var bloggen ett sätt att få ventilera mig. Om sorgen. Och det liv som följde därefter. När jag var död. Det var viktigt för mig. Jag hade kunnat skriva en dagbok istället. Ja, det gjorde jag också, men jag startade bloggen för att nå ut. Jag hade något att berätta. Att någon läste, och ibland kommenterade, var trösterikt. När jag väntade Gustav var bloggen också viktig. Men sedan, efter att han föddes, kändes det som om "nyhetsvärdet" i bloggen liksom försvann. Jag tror att resan dit var mer intressant än resan efter för läsarna. Den resan med blöjbyten och vardag. Jag har många gånger funderat på att stänga igen eftersom jag ifrågasätter mig själv och huruvida det jag har att säga nu är viktigt, men sedan kommer det en dag när jag vill skriva. Bloggen är väldigt kär för mig. Och ni som läser bloggen är viktiga, ert stöd genom åren värmer. Jag är glad att ni alla vill följa mig. Bloggen gör mig glad. Så jag har blivit kvar.

Jag önskar att fråga er som tittar in här några saker och hoppas att ni vill svara. Jag vet ju mina egna svar, men det vore intressant att veta era.

Varför läser ni en blogg?

Hur ofta?

Vad är det som gör en blogg till en bra blogg?

Vad vill man läsa om?

Varför, varför inte kommenterar man?

Tillägg: Skriver du en egen blogg?

Dan före dan.

2011-12-23T10:34:00.003+01:00

Lillejulaften idag, som vi säger på norska. Vet inte om det finns ett sådant uttryck här? Jag gillar det. Lilla julafton. Och snart kommer tomten. Hoppas jag. Om tomten kan hitta sitt skägg och sin mössa. Annars får det bli jul utan honom.

Jag jobbar heldag och sedan blir det finmiddag till kvällen. Min kära mamma fyller år idag.

Morgondagen startas för första gången sedan jag flyttade hemifrån, hemma. I vårt hem. Nya traditioner följer med det nya hemmet. Vi tänker oss julfrukost och sedan klappöppning vid vår söta gran. Vi får sedan gäster på jullunch, ljuständning på kyrkogården och till Kalle anka rör vi på oss. Klappöppning och middag hos mina föräldrar. Precis som det ska. Jag ruckar mycket ogärna på den traditionen.

Apropå kyrkogården. Gustav tittade på bilden med Victors hand och fotavtryck här om dagen. Bredvid ramen finns bokstaven V. Gustav undrade vad det var för något. Jag berättade att det var avtryck från Victor och att det var bokstaven V som i Victors namn. Det finns även ett G som i Gustav så vi pratade lite om namn en stund. Plötsligt pekar Gustav ut genom fönstret och säger ; Mamma, Victor flyger i himlen. Har vingar och flyger fort fort.

Vi har inte pratat så mycket om Victor med Gustav. I förbifarten ibland. Jag har sagt att Victor är vår lilla bebis som bor i himlen. Det var länge sedan vi pratade om det, men Gustav mindes. Jag önskar så att han fanns hos oss. Storebror. Han fattas alla dagar, men saknaden är större vid högtiderna.

Jag önskar er alla en riktigt fin och fridful jul! Kram

Jul i stugan.

2011-12-21T12:00:00.010+01:00

Nu är det jul i stugan. Jag har bakat tjockbulla, pyntat lite lagom och med norsk nostalgisk julmusik i högtalarna klädde vi granen med många många bollar som Gustav sa. Det är den 21 december och endast tre dagar till julafton. Tomten ska komma och Gustav längtar efter det.

I år har vi en riktig gran för första gången. Ingen julgransfot hade vi så man tager vad man haver. I med granen i en kruka med vatten och sedan i en korg fylld med tidningspapper. Lite charmigt blev det tycker jag.

Lite bilder.

2011-12-17T10:57:00.008+01:00

Några bilder från huset. Kök, in mot kammaren där vi har tv, kakelugn i kammaren, sovrummet och utsikten från sovrummet. Jag skulle kunnat styla bilderna och använt en bättre kamera och fotat dagtid för att få bättre kvalitet. Men, ja så såg det ut igår kväll genom linsen på en skruttkamera. Vi trivs så bra och njuter av charmen och lugnet. Jag har alltid drömt om ett stort kök med vedspis och ett mysigt rum med kakelugn. Och nu har jag det. Underbart!

Hemma på min gata...

2011-12-15T10:53:00.002+01:00

En regnig dag i december.

Bild tagen från parkeringen, genom fönstret på bilen innan denna mamman åkte till jobbet.

I hörnet mot bilden ligger vardagsrummet. Ovanför Gustavs lekrum. Längst bort till höger lantköket och ovan där sovrum. Och sedan en skymt av utsikten. Isen som lagt sig på sjön smälte och snön likaså. Gustavs snögubbe trillade omkull över natten. Bara hatten och halsduken är kvar.

Något så när.

2011-12-14T11:00:00.005+01:00

Snart jul. Bara 10 dagar kvar nu. Gustav öppnar ett paket om dagen med stor spänning. Finaste adventskalendern har han fått från sina gulliga gudföräldrar. Öppna keeet är något av det första han utbrister när han vaknar. Och när han har öppnat; öppna nytt keet imånn.

Vi har ännu inget internet hemma. Och inga TV-kanaler. Det skall då alltid strula med något. Tydligen ligger där redan ett bredband, som inte är vårt alltså, och därför kan vi inte teckna nytt...

Vi börjar sakta, men säkert att komma i ordning i huset. Så gott det går. När vi äntligen tömt några kartonger tillkommer nya. Vi har ännu inte riktigt flyttat ut från lägenheten. Allt tar lite längre tid än planerat. Städningen beslutade vi, efter att ha räknat lite på det, att göra själva. Vi har städat tre av fem rum. Sista rycket blir nästa vecka. Sedan hoppas jag att vi är klara.

I nya hemmet har jag städat klart i Gustavs nya lekrum. Äntligen kartongfritt och där vet jag att det inte tillkommer nya!

Nu längtar jag efter att ta in en fin gran och sedan försöka hitta julklänslan mitt i allt.

På studiefronten går det lite trögt. Jag känner att det är för mycket nu. Jag gör så gott jag kan. Ibland räcker det inte och man för göra om. Göra rätt. Det berömda duktig-flicka-syndromet skriker högljutt efter mig. Jag försöker att inte lyssna. Allt i sinom tid. Det är inte hela världen.

Ändå känns det lite... Men, nej! Jag ska klara det! Hela vägen ska jag klara det och jag ska stolt ta emot mitt examensbevis nästa år. Så är det bara!

Förresten, de utlovade bilderna på huset kommer. Snart. :-)

På plats.

2011-12-05T10:47:00.003+01:00

Det blev ingen brasa igår kväll. Vi kraschade i sängen i stället. Idag är jag mörare än jag varit på länge. Och full av blåmärken efter allt bärande. Hur i hela friden har vi lyckats samla på oss så mycket skrot!?

Första natten i huset avklarad och vi har sovit gott. Nästan. De två grabbarna har sovit gott. Jag har sovit sådär. En ond kropp är inte så skön att ligga på.

Internet kopplas in till helgen och då blir det bildvisning. Nu jobb.

Gympass.

2011-12-03T17:27:00.004+01:00

Vem behöver gå på gym när man kan flytta?

Pust, ömma muskler och stel rygg. Jag längtar efter att kraschlanda i soffan framför en sprakande brasa i kakelugnen imorgon kväll. Kanske med en kopp te i kupade händer. Kanske.

Slut på friden och längtan. Ännu väntar tomma kartonger på att fyllas. Och hungrig mage på mat.

Tjingeling.

Struktur i flyttkaos.

2011-12-01T20:53:00.004+01:00

Åka till soptippen= check!

Teckna elavtal= check!

Beställa internet= check!

Teckna TV-avtal= check!

Flytta första lasset= check!

Börja sortera lådorna i nya huset= check!

Kvar:

Packa och flytta resten.

Flyttstäda. Suck.

Flytta in.

Packa upp.

Pyssla.

Pynta till jul.

Tända en brasa.

Baka i bakugnen.

Njuta.

Njuta lite till.

Fira första julen i vårt nya hem.

Det blir nog bra det här! Mycket bra.

Vitt bajs.

2011-11-28T10:47:00.003+01:00

Första advent kom och gick. Ingen vidare julstämning då vi hade +10 grader och regn.

Men till kvällen hände något och det kom snö. Jag som egentligen inte gillar vintern, blev glad. Äntligen kan det bli lite ljusare. Jag hämtade Gustav och vi tittade ut genom fönstret. Jag berättade för honom att det snöade. Men så var det tydligen inte.

Gustav berättade nämligen att det ramlade vitt bajs från himlen. ;-)

Snart december vilket innebär flytt för oss. Stressigt, men så härligt. Snart får jag pyssla till jul i vårt nya hem. Längtar!

Under drömmarnas slöja.

2011-11-25T15:54:00.002+01:00

När jag sover, när jag befinner mig i en annan värld, under en slöja av drömmar. Det är då vi möts.

Du och jag. Jag och du.

Hastigt och precis som om det aldrig hänt. Då står du där. I en folkmängd. Bland blommorna. Mellan träden.

Oftast springer du. Bort från mig. Innan jag hinner ropa. Stanna älskling. Stanna en stund. Hos mamma. Hos mig.

Innan du försvinner vänder du dig om. Din blick är klar och lycklig. Jag vet. Du har frid. Och sedan ler du. Med hela din själ ler du och jag läks en bit. Bruna lyckliga ögon. Så som jag föreställer mig att de hade sett ut. Och bruna små lockar i nacken. Precis så som jag alltid drömmer om dig.

Under drömmarnas slöja. Då möts vi. Mor och son. Alltid så. Aldrig annars.

Du fattas mig!

Lite under ytan.

2011-11-10T22:45:00.002+01:00

Det går lite segt här ännu. Hormonerna håller fortfarande i sig och jag har åkt på både förkylning och urinvägsinfektion. Allt på samma gång, men det kanske är lika bra? Kissade blod så det fick bli ett besök hos farbror doktorn för att få antibiotika. Nu kan det väl bara gå uppåt, hoppas jag. Jag känner att jag kan andas nu, mer än tidigare, så hormonerna har börjat att dra sig tillbaka.

Mindre än tre veckor till flytt nu. Det kommer hastigt på, trots att vi haft god tid på oss. Märkligt det där. Vi har i alla fall börjat packa lite smått så nu står det kartonger och viskar om en ny tid. Jag ser fram emot många härliga kvällar framför kakelugnen, brödbak i bakugnen och pulkaåkning i backarna. Underbart!

Dagarna går och Gustav utvecklas mer och mer. En stor liten kille nu. Trotsig, men härlig.

Imorgon är min första dag på praktiken genom utbildningen. Jag ska följa chefen på en butik med väldigt fina barnkläder. Jag tror det blir bra.

På återseende. Ta hand om er.

Hormondöden.

2011-11-02T18:08:00.002+01:00

Ja, så känns det. Hormondöden. Dessa eviga hormoner... Ibland vill jag bara skrika rakt ut. Man får välja mellan pest eller kolera när det kommer till endometrios. En kvinnas värsta fiende.

Jag har gått en vecka in i ett hormonbyte. Från Enanton (sprutor) till Synarela (nässpray). Jag fick sådan panik över att behöva ta de där vedervärdiga sprutorna så jag ringde min läkare och bad att få byta till sprayen. Glad över att slippa sticka mig i magen med monsternålen hämtade jag ut den nya medicinen. Vad jag då hade glömt var biverkningarna. Nu minns jag.

För att nämna några. Koncentrationssvårigheter. Tankspriddhet. Yrsel. Värk i leder och muskler. Huvudvärk som liknar migrän alla dagar sedan start. Sömnstörningar, endera vill jag bara sova eller också kan jag inte sova. Nedstämdhet och igår kom den första ångestattacken som ett brev på posten. Jag tål helt enkelt inte Synarela. Jag mår SKIT. Rullgardinen har gått ner och så här vill jag inte leva.

Det blir byte tillbaka till pest från kolera. Vidriga endometrios.

Bästa sättet att vakna på.

2011-10-27T10:31:00.010+02:00

Små fingrar tvingar upp mammans ögon.
-Gustav sovit klart. Mamma sovit klart!
Mamman är sömndrucken och mumlar lite. Ibland försöker hon också vinna lite extra tid genom att vända på sig. Då hoppar Gustav otåligt i sängen.
-Mamma sovit klart! Mamma häppa alla bilar. Många, många bilar. Köra sort, sort, sort. Leka många bilar. Bilar åka hiss. Mamma häppa. Mamma. Mamma. Sovit klart nu!

Och så var dagen i gång. Full fart från första stund. Med bilar. Många sådana. Som kör fort. Väldigt fort. Och mamman måste naturligtvis hämta dem. Och garaget med tillhörande hiss. Jag brukar få leka med favoriten Bärgarn. (Från Cars för den som vet och det gör ju jag. Jag vet knappt något annat.) Då är Gustav snäll säger han. Och det är han ju. Snällast i världen.

Vemod.

2011-10-18T12:29:00.005+02:00

Kanske är det vädret. Kanske är det hormonerna. Kanske är det helt enkelt lite för mycket nu bara.

Jag klarar inte riktigt att binda ihop tankarna. Jag känner att jag till och med tänker långsammare. Pratar långsammare. Som om kroppen vill tala om för mig att sakta ner. Det ligger en slöja av vemod i luften just nu. Jag försöker fäkta bort den. Jag intalar mig själv att allt är bra. Fint. Toppen. Jag är lite trött bara.

Men något är det. Något annat. Det är svårt att bara vara. Vara i det, men det är nog just det jag behöver. Imorgon är en annan dag.

Personlig utveckling?

2011-10-11T22:36:00.004+02:00

Jag har dagar på campus igen. Dessa dagar fyller mig så mycket med energi och kunskap.

Idag har vi diskuterat och jobbat med personlig utveckling. Vad är det? Vad tolkar du det som? Vi har också gjort övningar kring om hur jag är som person och hur jag reagerar i en konflikt. Mycket intressant och så användbart. Oavsett vilken situation man befinner sig i, privat eller yrkesmässigt. Egentligen kan jag tycka att det är märkligt och beklagligt att man inte har detta som ämne i grundskolan. Varför får man inga verktyg i detta i tidig ålder och kanske inte alls? Varför är svenska, matte och engelska så mycket viktigare?

Att ha en möjlighet och en plattform att utveckla och lära känna sig själv är ju lika så viktigt. Det är ju grundläggande för hur man sedan möter arbetslivet och livet i stort.

Jag ville egentligen skriva så mycket mer om detta, men hjärnan signalerar att den vill checka ut nu. Tankarna vill inte samarbeta så jag får återkomma. Man blir lätt lite mosig efter en dag som börjar mitt i natten och slutar några timmar in mot nästa natt. Gustav är sjuk så det blir inte så mycket sömn och dessa dagar på campus är väldigt långa och fullproppade med information. Bra sådan, men den måste sorteras också.

Det här med att fylla år.

2011-10-08T22:42:00.002+02:00

Mamman: Hur många år har du fyllt nu Gustav?
Gustav, utan att tveka: ÅTTA!

Naturligtvis!

Kalaset.

2011-10-08T21:49:00.009+02:00

Dukningen. Det blev från filmen Bilar. Det allra bästa hade varit Rorri en racerbil, men det var svårt att få tag i. Gustav var mer än nöjd ändå.

Tjuvar en chokladboll innan alla gäster satt sig, men så får man göra på kalas.

Pajen svämmar över i ugnen.

Men det blev helt okej till slut. Och smakade mycket bra.

Fångad i ögonblicket.

Några av presenterna. Ingen missar nog vad denna kille gillar.

Och slutligen, bild på sängen som han sover sin tredje natt i. Bilar som sällskap. Såklart.

Terroriserad.

2011-10-06T15:02:00.004+02:00

Som bekant ska vi ju flytta nu i december. Vår lägenhet har haft visning och intressenter, tack och lov att det är över. Vi ansvarar inte för att lägenheten blir uthyrd efter oss, men för det slitage som anses ovanligt hårt. Vi måste göra om två rum eller betala en summa pengar för att hyresvärden själv åtgärdar detta. Efter 4 år och ett busigt barn tycker jag ändå att summan pengar är överkomlig. Nu till problemet som fått stresshormonerna att löpa amock.

Vi får tillträde till huset 1 december. Vi skall vara ute ur vår lägenhet 31 december. Alltså har vi gott om tid för flytt och eventuell renovering. Ingen panik och allt känns skönt.

Sedan ringer telefonen. Igen och igen. Det är en av intressenterna på lägenheten. Personen vill veta allt om vår utflytt och renovering för personen ska minsann flytta in den 1 december. Jösses! Att tillägga. Samma person ringde mig ungefär 10 gånger om inte fler under en lektionstimme för några veckor sedan. Jag var övertygad om att det var O som ringde för att det hänt något med Gustav och att han hade lånat telefon av någon på sjukhuset. Och så var det bara en intressent som ville boka visning...

Denne intressent hade alltså fått för sig att vi skulle vara ute den 1 december och då skulle personen också flytta in. Och inte nog med det. Vi skulle ha renoverat klart tills dess. I tapeter som intressenten själv skulle välja. Vi säger att vi inte ska flytta det datum varpå personen blir lite upprörd och vill veta exakt datum. Vi påminner om att vi faktiskt har lägenheten till 31 och att vi själva bestämmer under den perioden. Lägger på och ringer upp hyresvärden.

Det ringer igen. Mitt i födelsedagsfirandet. Personen ger sig inte. Nu vill intressenten att vi betalar direkt till denne för att den själv kan renovera. För oss är det ju samma kostnad menas det. Jag säger att det är inte samma sak. Betalar jag den summan till hyresvärden går pengarna till inhyrd personal som gör jobbet åt oss. Betalar jag till intressenten går pengarna direkt till privat ficka. Jag påtalar också att om vi hyr in personal för renovering kommer personen att få välja tapeter. Hur bra som helst tycker jag. Alla glada och nöjda och inget strul. Men då pratas det om att det skulle ta så lång tid innan renoveringen skulle starta. Som om det är mitt problem, vill jag skrika.

Personen stressar igen med vilket datum vi är ute. Denne måste få besked NU. Jag går med på att bestämma ett datum där jag tror vi är ute. Personen berättar att denne ska skriva kontrakt imorgon (läs idag) och flytta in då. Jag tror och hoppas att vi är klara med varandra nu.

Men nej. Så var vi tillbaka på renoveringen. Betala till mig så gör jag det. Jag säger nej, så fungerar det inte. Jag vill att allt ska gå så smidigt som möjligt och vill då rakt inte ha med någon efterkommande hyresgästs önskemål att göra. Eftersom vi är hyresgäster nu bestämmer vi ju själva hur vi vill göra. Jag försöker få fram detta på ett fint sätt. Lyckas inte. Jag säger att jag vet inte ens om vi ska betala för att få det gjort åt oss. Jag vill ha det öppet utifall att jag ändrar mig. Kanske bestämmer jag mig för att måla vitt och så är det gjort. Men då utbrister personen att så får jag ju inte göra mot denne! Personen vill inte ha det vitt... Säger att jag återkommer nästkommande dag (läs idag), att jag inte orkar diskutera.

Ringer hyresvärden igen i dag och berättar att jag känner mig terroriserad. Får då veta att de själva ringt upp denne person och klarlagt att all kommunikation som rör lägenheten ska gå via hyresvärden och inte oss. Det vi har beslutat med vår besiktningsman gäller och de har denne person ingen rätt att lägga sig i. Skönt det! Personen hade då blivit så upprörd att denne tackade nej. Jösses!

Stress på hög nivå har det varit dessa senaste dygnen. Jag vet att jag kan andas ut nu, men jag är fortfarande upprörd. Jag ska försöka sadla om. Nu blir det som utgångspunkten. Vi flyttar i lugn och ro. Och får besluta vad vi vill utan någon som flåsar oss i nacken. Det blir nog bra.

Vackra ord från mormor på födelsedagen.

2011-10-06T15:00:00.001+02:00

Jag kan inte sätta ord på den kärlek jag känner för dig. Idag fyller du 2 år. Jag blir tårögd bara jag tänker på dig eller pratar om dig. Du har gett mig så mycket ny energi. Jag ska alltid älska dig, lära dig saker, finnas där för dig, du-min älskade lilla solstråle, en liten grabb som gör mig lyckligare än något annat ♥
Grattis kära Gustav, kramar från Mormor

Sova egen säng.

2011-10-06T10:17:00.002+02:00

Efter invasion med afte i munnen slutade Gustav med både napp och välling. Och samtidigt också med säng. Sin egen alltså. Han hoppade över i vår för att söka trygghet och närhet. Och fint så. Men pappan fick flytta ut och mamman fick knappt plats längre. Visst har det varit underbart att få ligga nära och lyssna på små andetag, men sömnkvaliteten har inte varit bra. Inte för mig i alla fall.

Jag tog hem en ny säng, min gamla växarsäng, för att se om det kunde locka till att sova själv. Det var kul att sitta i den i fem minuter. På kvällen var det panik. Så han sov kvar i stora sängen. Jag tänkte då att ja, men jag flyttar väl över honom när jag lägger mig. Sagt och gjort. Och gissa vem som vaknade och skrek som en stucken gris. Det var den sängen det.

I födelsedagspresent fick han av bästa familjen P en pysselbok med bilar, ni vet filmen bilar. I den fanns många klistermärken och mamman fick en idé. Upp med märkerna i sängen. Gustav fick välja var de skulle sitta och sedan bäddade vi om med sköna lakan. Och där blev han sittande. Sedan liggande. Lite saga och sedan god natt. Och han låg kvar. Sova alla bilar, sa han.

Och det gjorde han. Hela natten! Visserligen tog nattningen längre tid. Han var lite osäker och frågade om jag var kvar några gånger, men han somnade utan dramatik.

Kanske, kanske. Vi testar igen i kväll.

En mammas tankar.

2011-10-05T17:37:00.008+02:00

2 år som har gått så fort. Jag har varit där hela tiden och ändå finns känslan där. Har jag varit där nog och hur kunde tiden rusa så? Jag bläddrar i bloggen och känner mig tacksam för att jag skrivit. Det finns mycket som glöms bort mellan bus och blöjor. Jag läser om dagen för ett år sedan. Det känns så nära.

En liten prins kom och vände upp och ner på allt jag visste. Allt jag var. En enda liten person som har lärt mig så mycket. Framför allt om lycka. Och den där kärleken. Den som är oändlig och villkorslös. Tacksamhet.

Vi har haft en fin dag. Först ett lekfyllt besök i stora lekparken och sedan i gackgack-parken, den med änderna. Gack gack äta macka. Blir glad. För de e gott. Gustav smakade också. Egentligen mer än han matade. Alla sätt är bra, är det inte så?

Vi har lasagne i ungen. Gustavs favoriträtt. Klart han ska få det på sin födelsedag. Sedan blir det lite fika. Först lite Dos simmar. Gustav står otålig bredvid mig. Gusta titta mamma! Han vill titta på Hitta Nemo (en stundvis ganska läskig film så hela får han inte se) och framför allt Doris. Ett litet klipp hinner vi med. Det är ju födelsedag trots allt.

En ny tid börjar.

2011-10-05T09:57:00.005+02:00

Så var vi här. Den 5 oktober, 2 år efteråt. Gustav börjar bli stor!

Frukosten blev mycket lyckad. Det var en storögd kille som klev in i köket i morse. Ballonger och paket, till mig!? WOW! Underbart att vara med! Mamma älskar dig, nu och alltid.

Just nu leker han med presenterna från oss. Mycket duplo blev det. Och så boken förstås, Byggare Bob. Jag slog om den när jag kom hem. I lila papper.

Nu väntar födelsedagen på oss.

Förresten... Jag har problem att se min egen blogg och undrar om fler har samma problem. Märkligt!

Redo för födelsedagsfrukost.

2011-10-04T21:18:00.002+02:00

Nu är dagen snart slut. Gustavs sista dag som 1åring. Han sover och medan han snusade sött dukade vi för frukost. Och ingen vanlig frukost, utan 2års frukost. Jag tror han blir överraskad.

Pojke eller flicka?

2011-10-04T15:08:00.001+02:00

I bokaffärn. Kommer till kassan med två böcker och ber att få dem inslagna. Damen i kassan frågar då om det är till en pojke eller flicka och jag vill svara att det är till två barn. Det gör jag tyvärr inte. Bok 1 som är till en flicka slås in i ett färgglatt trevligt papper. Bok 2, till min son, slås in i ett svart papper. Hur snedvridet är inte det?! Bara för att Gustav är en pojke får han svart. Han hade valt rosa alla gånger framför svart. Barn är barn oavsett kön och de gillar färg. Sådant här gör mig upprörd.

Nu kan vintern komma.

2011-10-04T09:26:00.013+02:00

Overall. Valet stod mellan denna och en annan betydligt dyrare. Jag hoppas den blir bra, annars byter jag till den andra. Från ellos.

Denna jacka, fast i vintermodell. Från PoP.

Minimal bild, men det är alltså överdragsbyxor. Från ellos.

Bästa mössan från PoP.

Varma vinterkängor. Gulliver, nytt märke för mig, men skulle visst vara mycket bra enligt expediten i butiken.

Termostövel från Viking.

Nu har jag klickat hem vintern. Gustavs kläder och skor är i box. Jag hoppas de kommer passa. En del har jag dock köpt i butik och där är storlekarna bra. Ett par höstskor blev det också. Passar för lek och bus i lite kallare väder. Det är dyrt med ny säsong. Maken får också lite nytt, men det vet han inte ännu. ;-) För min egen del är kläderna redan klara och det känns skönt. Och billigt framför allt.

Obehagligt besök.

2011-10-01T12:23:00.004+02:00

Efter ett obehagligt besök på jobbet igår kväll känner jag mig rätt så trött idag. Har drömt livliga och något skrämmande drömmar under natten. Ingen skön nattvila alltså. Polisen kopplades in och nu får jag vänta och se vad som händer. Det kändes nog mer dramatiskt än det var. Jag blev tillsagd att stänga dörrar och låsa om mig. Och där var pulsen hög. Jag har livlig fantasi. Eller kanske har jag bara en naturlig instinktiv vaksamhet? Hur som, obehagligt var det och det ligger ännu och bubblar i magen. Och jag irriterar mig över min naivitet.

Vi har gått in i oktober. En månad som kommit att bli en av de bästa. För två år sedan var Gustav på väg ut i världen. Det dröjde ju mången dag innan han behagade att titta ut, som ni minns. Men tänk, vi har snart en tvååring hemma! Makalöst. Jag planerar kalaset. Tårtor, presenter och servis. Jag har hittat tallrikar och muggar som skulle få Gustav att hoppa högt. Kruxet är att de bara finns på nätet. Och de hinner nog inte fram. Jag får leta vidare i en fysisk butik. Vem kan ha kalasservis tro? Någon som vet?

Att tala om det.

2011-09-20T14:23:00.003+02:00

Jag hade tänkt att jag skulle dela med mig av mitt tal till er. Ni vet ju historien, men lite repetition kan ju alltid vara bra, eller hur ;-)

Nu lyckas jag inte föra in det här i blogger. Tydligen går det inte att hämta text från word och sedan klistra in det här..? Kommer jag på ett sätt får ni läsa.

Jag hade svårt att komma till ro igår. Tänk så mycket kraft det går åt att tala om det. Att skriva är en annan sak. Där vet jag tempo, röstläge och ja, allt det där utan att behöva öppna munnen. Ni som läser får tolka på ert sätt. Det är friare så. Jag skriver och ni målar bilder med hjälp av mina ord. Att tala öppet om det är en annan sak. Min röst ska lyssnas på. Jag ska förmedla det jag tänker med min röst och med mitt kroppsspråk. Inte riktigt enkelt. Faktiskt rätt läskigt. Jag har aldrig gillat att bli lyssnad på. Missförstå mig rätt, alla vill ju bli lyssnad på. Jag tänker mer på det där aktiva lyssnandet till min röst. Komplex kanske? Jag vet inte.

Men jag fixade det. Nästa gång jag talar ska jag plocka fram detta minne. Jag tror jag har passerat en viktig milstolpe i mitt liv. Jag har talat om det. På riktigt.

Ja, men se där.

2011-09-19T20:21:00.002+02:00

Jag lever, hör och häpna. Och tungan sitter kvar där den skall. Inget plötsligt avfallande under natten. Jag höll mitt tal och såg ögon tåras av mina ord. Jag vågade och det blev väl mottaget. Och nu är jag klar. För denna gång. Med lite bättre självförtroende.

Hejja mig.

Trött på mig själv.

2011-09-18T20:35:00.006+02:00

Det går runt i skallen just nu. Tusen trådar och jag får smått ångest. Så som jag brukar när det blir för mycket. Jag har pluggat som en galning. Och ännu är jag inte klar. Ja, jag vet att jag har höga krav. Och att jag kan sätta fällben på mig själv. Så nu ligger jag och kravlar. Önskar att jag kunde ge mig någon gång. Jag är ju inte direkt presidenten av USA. Och ändå. Ja, jag beter mig som om det jag gör skulle ha betydelse för hela vida världen. En liten uppgift. Och så tror jag att jag måste prestera till tusen. Den där duktiga flickan i mig är tröttsam. Mycket tröttsam.

Jag har nu, inte helt nöjd, lämnat in två av tre uppgifter. Och på det ska jag nu de sista timmarna av dagen också skriva och förbereda ett tal som jag ska hålla imorgon. Ämnet: Detta är jag stolt över. Vi fick skriva vårt tema under förra träffen. Jag skrev; Jag är stolt över min förmåga att ta mig igenom svårigheter.

Kunde jag inte valt något lättare!? Jag är stolt över Gustav. Till exempel. Mycket lättare. Där finns tusen saker!

Men nejdå. Jag ska trassla in mig. Naturligtvis. Varför göra det lätt för sig själv när man kan göra det svårt och bli galen på kuppen?

Att ta mig igenom svårigheter... Ja, nu får jag ju stå där framme och öppna upp mitt innersta. Inför främlingar. Kul. Jag som älskar att hålla tal i vanliga fall. Jag får bara tunnelseende och kräkreflexer. Inga problem. Det fixar jag.

Jag blir så trött. Kan man bli sjuk imorgon tro? Plötsligt tappa talförmågan? Ojdå, farbror doktorn sa att jag måste vara tyst. Hela dagen. Speciellt klockan 17:00. Speciellt då.

Så mina vänner. När klockan slår 17:00 imorgon. Då står jag där framme och berättar. Om mig. Om svåra ämnen. Håll en tumme. Det behöver jag.

Om jag inte tappar tungan under natten. Men det är inte så troligt.

Snart, snart.

2011-09-14T14:56:00.008+02:00

Precis där, innuti den röda cirkeln, där ska vi bo. Med bästa utsikt över sjö från frukostbordet. Jag längtar.

I huset, som är gammal charm på ca 90 kvm, finns på nedre botten hall, duschrum, stort lantkök med vedspis och bakugn och intill kök finns kammare med kakelugn. En trappa upp finns somrum 1, som är genomgångsrum och som kommer användas som kontorhörna, lekrum samt rymma extra bädd för besökande, och sedan finns där ett stort sovrum innanför. Som ni ser finns gott om utrymme för utelek. Både vintertid och sommartid. Till huset finns att utnyttja; allt av frukt och bär, jordkällare samt stort förråd i en av ladorna.

Bilden har jag lånat från google.

Kommer sen.

2011-09-14T14:22:00.004+02:00

Och strulet fortsätter. Jag jagar och jagar och blir slussad vidare. Känner mig uppgiven. Matt liksom i hela mig. Jag talade med dem idag. Och blev jag inte slussad lite till? Jomenvisstserru. Vad annars. Jag fick sedan en förstående man i andra luren. Han blev stum när jag läste mitt brev till dem. Suckade, nästan skamset. Vi har så stränga regler, jag förstår din uppgivenhet och att detta är ett rent projekt för dig.

Och fint så. Mycket.

Men.

Jag måste fortsätta söka. Ett flertal mail att skickats iväg nu efter eviga signaler i luren. Intyg från personal som inte längre finns på plats. Hur ska det gå till? Ja, tiden vill visa. Annars får jag studera utan hjälp. Pussel, pussel.

Gustav, min solstråle, är bara för härlig förresten. Varje dag naturligtvis, men lite lite extra när han tar till ton. På radion hörde han något som satte sig fast. Och nu går det runt.

Jag kommer, jag kommer, jag kommer. Koooommer seeeeeen.

Veronica Maggios låt. Något omgjord.

Vår tur nu.

2011-09-10T22:34:00.000+02:00

Efter letande och hopp och besvikelse blev det äntligen vår tur.

Vi hade visning inbokat idag. Hus att hyra. Drömläget. Många sökanden. Så klart. Pirriga, men ändå inte så hoppfulla kom vi dit och kikade. Åh, så vackert kök. Precis där vill jag bo, tänkte jag. Visst, något litet, men läget. Ja, det kändes rätt. Vi kikade runt på tomten. Så vacker utsikt och vilka pulkabackar på vintern.

Visningen började nå sitt slut och så säger hyresvärden; vill ni ta med er ett kontrakt och titta lite på det och fundera lite?

...Eller vill ni skriva på nu?

Vi trodde inte att vi hörde rätt. Ja, vi läste och skrev på direkt. Naturligtvis. Vi har hittat hem. Äntligen. I december går flyttlasset. Och jag tror knappt att det är sant.

Man kan dö av sorg.

2011-09-10T15:27:00.003+02:00

Länkar till min andra blogg. Läs gärna artikeln i fråga. Mycket tänkvärd.

Mina moln.

Blåbbä och lingom.

2011-09-08T21:03:00.006+02:00

Idag är fjärde dagen i sträck jag är hemma med Gustav på mycket länge. Jag har njutit av varje sekund. Idag, efter duplobygge, tog vi oss en tur guidad av Gustav in i skogen. Han letade efter blåbär och lingon. Först trodde tokiga mamman att han letade efter klubbor. Klubba heter enligt Gustav blubba och är förvirrande likt det nya ordet blåbbä. Gissa om han himlade med ögonen när jag frågade om det verkligen fanns klubbor i skogen. Hur dum får man bli, liksom. Blåbär var det ju. Och lingon. Vi hittade några till slut. Kanske de sista?

Kan ni förresten gissa killens favoritfärg? Blååååå ska det va. Alltihopa om han får be.

Huvudvärk.

2011-09-07T18:04:00.002+02:00

Suck och åter suck. Och suck igen. S. U. C. K.

Ja, ni kanske fattar. Suck alltså. Dubbel sådan. Kanske trippel.

Jag har börjat studera, kul. Men mindre kul är studiemedelssökandet. Nej vid första gången. Och nej andra. Och luften sugs liksom ur mig. Allt detta pappersarbete. Jag blir så trött.

Det var över fyra år sedan jag studerade med studiemedel sist. Älskade Victor låg ännu i magen och allt verkade så ljust. Jag skulle hinna klart de två första åren innan han skulle komma. Så blev det inte. Han dog och jag hoppade av studierna. Och då började bråket om papperna. Först till försäkringskassan och sedan csn. Och nu csn igen. Efter alla dessa år.

Allt kommer till ytan och jag blir så trött. Förlamande trött.

Student.

2011-09-02T10:29:00.003+02:00

Ja, så var jag student igen. Efter tre mycket hektiska dagar på campus följer nu tre veckors självdiciplin med distansstudier. Jag är mör in i märgen, men förväntansfull inför allt jag kommer lära mig.

Tillbaka på jobbet en sväng idag, innan avresa mot huvudstaden och formex-mässa.

Det går i ett, i ett, i ett.

Bearbeta genom lek.

2011-08-23T16:27:00.003+02:00

Vi har som många andra små strider här hemma mitt i trotsåldern. Det pendlar från glad och nöjd till hysterisk.

Här om dagen hade vi en lite dispyt, jag och sonen. Han gjorde hyss som inte gillades av mor. Efter antal trotsiga upprepningar tappade jag tålamodet och blev arg. Och Gustav ledsen. Stora krokodiltårar och synd-om-mig-ligga-på-golvet. Jag satte mig ner och förklarade och kramade om. Och det var det- för den gången.

Litet senare när jag står vid spisen hör jag Gustav leka med Kisse (världens bästa gosekatt, som bekant kan vara olydig han med). Kisse är trotsig hör jag för Gustav skäller och när jag tittar runt hörnet är det en riktig uppläxning Kisse får. Sedan ligger Kisse på golvet och börjar gråta och Gustav säger så så, kjaam och kramar om. Leken är fantastiskt så.

Orden släpper mer och mer för Gustav nu. Jag har faktiskt tappat räkningen över alla de ord han kan nu. Han sätter också ihop meningar, inte långa sådana, men meningar. Fantastiskt! I telefonen idag meddelade han att han älk dej. Det är kärlek och mamma började gråta.

Att välja annorlunda.

2011-08-18T12:56:00.006+02:00

Gustav är ett år och drygt 11 månader. Snart två. En liten, men stor pojke. Och han är hemma med sin pappa. Han kommer vara hemma ett bra tag till. För att vi valt att ha det så. För att vi kan. För att vi vill. Och där borde detta inlägg sluta. Men så lätt är det inte.

Jag har under flera månaders tid fått höra hur fel jag gör. För att jag är med mitt barn. För att vi är med honom. För att vi kommer ha det så framöver. Självvalt. Det pikas än hit än dit. Han kommer bli socialt handikappad. Han är väl ett stort ego. Han är understimulerad. Det kommer inte bli folk av honom. Han missar en viktig del av livet. Bla bla. Bla bla. Måsten och krav. Och fördömanden.

Som om han skulle fara illa vid. För att han är med sina tryggaste. Märkligt! Och ja, irriterande. Vi har valt bort förskola. Vi väljer mot strömmen. Vi känner av vår familj och gör det som är bäst för oss. Vi som längtat så har äntligen en möjlighet. Att vara med. Varje dag.

Och det är fel?

Tids nog kommer det. Oundvikligt. Men nu, nu är vi med varandra. För att vi valt att ha det så. För att vi kan. Och visst borde det räcka så? Måste jag alltid försvara vårt val? Som om vi gjorde fel?

Mitt hjärtas ljus och lycka.

2011-07-25T08:06:00.000+02:00

Du är det finaste jag vet. Du är det dyraste i världen.

Tomt.

2011-07-24T20:25:00.008+02:00

Så har det återigen skett. Tomt på Victors plats. På födelsedagen. Andra året i rad möts jag av tjuvars fräckhet och hjärtlöshet på den redan svåra dagen. Efter förra årets stölder tog det lång tid innan jag vågade lägga ner mitt hjärta i att göra fint. I våras trotsade jag dock och köpte nytt. Nu är det borta. Att ta Victors planteringar är som att ta hans gravsten. Det är det enda fysiska jag har kvar. Jag förstår inte hur någon kan. Det gör ont. Mycket ont.

Planteringen jag gjorde i våras som nu är stulen.

Victor 4 år.

2011-07-24T12:29:00.001+02:00

Jag saknar dig.

Så innerligt.

Slagen av ordet.

2011-07-21T15:52:00.004+02:00

Jag läser lite i min bok. Och där, plötsligt, står ordet. Det slår mig likt en käftsmäll. Obarmhärtigt och grymt. Jag är så oförberedd. Där, ordet jag är rädd för. Som viskas ibland om nätterna. Ordet som betyder död. Inte för att författarinnan av boken kunde veta. Att just jag skulle läsa. Att just jag, i just denna tid, skulle läsa och veta. Och falla. Nej, det visste den inte, den som skrev. Och ändå skrevs det till mig.

Anencefali.

Victor, din sjukdom har ett vackert namn. Men den är allt annat än.

Idag är det den 21 juli. Det är tre dagar kvar. Din födelsedag. Min död i det livet jag hade, skulle haft.

Att suga eller inte suga?

2011-07-20T11:52:00.004+02:00

När Gustav blev sjuk och hade så där vansinnigt ont i munnen ville han inte ha något alls i munnen. Ingen mat, ingen dricka, ingen napp och definitivt ingen välling. Nu när han nästan är helt fin i munnen igen börjar jag fundera. Det har gått två veckor. Han äter och dricker bra igen. Han har varken frågat efter välling eller napp. Vällingen tänker jag inte introducera igen, det får vara bra så. Men nappen... Han har ju inte frågat och jag känner att det kanske är ett ypperligt läge att gömma undan. Smärtfritt och fint bli nappfri, detta egentliga bröstsubstitut behövs ju inte. Men sedan tar det lite emot. Ska han bli så stor nu? Inte ens två år. En stor liten kille. Utan napp. Ska jag eller ska jag inte lägga fram igen?

Jag tror inte.

Kanske.

I det tysta mammahjärtat.

2011-07-18T10:06:00.003+02:00

18 juli. Det är min fars födelsedag och jag ler, men det gör ont när ingen ser. Tiden läker ingenting. 4 år är en sekund i evigheten. 4 år är saknaden och sorgen. 4 år är tyngden av ett litet barn i famnen som inte finns. 4 år är tystnaden efter skriket som aldrig hördes. 4 år är glittret i två ögon som för alltid är slutna. 4 år är barfota fötter på golvet som aldrig fick springa. 4 år är smärtan i en mammas själ, tårar i hemlighet, små skakningar på två händer som minns, tryck i bröstet som vill ut. 4 år är vakum. Ännu. Alltid.

Snart är det din födelsedag. Idag är det fyra år sedan vi fick veta. Du mitt barn, för god för världen. Du, så saknad och älskad. Det fanns en plats här. Vi väntade på dig. Nu finns där en skugga av det som skulle varit du. Din plats. Ditt liv. Vår dröm. En sekund i evigheten och tiden läker ingenting.

Barn lever för alltid i sina mammors hjärtan. På det sättet kan barn inte dö.

Halleluja moment!

2011-07-16T15:14:00.003+02:00

Barnet har ätit! Första gången på 10 dagar, med undantag för en minimal smula här och där med mycket stora mellanrum.

Jag höll andan och han åt. En hel tallrik riktig mat och på det en skål jordgubbar med grädde och digestivekex.

Ett halleluja moment att minnas.

Afte.

2011-07-14T22:16:00.005+02:00

Ja, det har lille Gustav i munnen. Tandkött, gommen, insidan av läpparna, svalget och tungan. Ja, hela munnen full. Det började med hög feber förra onsdagen och total matvägran. Sedan ville han inte dricka. Och inte kunde han sova. På fredagskvällen såg jag första blåsan i gommen. På lördagen hela tungan och sedan spred det sig och fy tusan så ont han haft och fortfarande har. Febern har släppt sitt järngrepp, men afte kan sitta i länge. Vi har haft återkommande kontakt med sjukvården och idag åkte vi in för att få hjälp och ta prover. Vi har förutom fortsatt alvedon nu börjat ge en oral medicin. Hoppas så innerligt att det ska lugna sig snart. Min stackars älskling.

Det är vakennätter, smärtgråt och fortfarande matvägran. Han dricker något bättre, dock inget vatten. Tydligen ska vatten göra ondare än annan dricka. Saft kör vi med. Och saftsoppa. Han är mager som en sticka och mammahjärtat blöder.

Du och jag, Gustav.

2011-07-12T16:35:00.005+02:00

På upptäcktsfärd i Furuviksparken.

Så länge jag längtat efter just detta. Så länge jag drömt om just denna bild. Så länge jag saknat den lilla handen som föralltid är borta. Och så lycklig jag är för den handen jag får hålla nu.

Trots till tusen.

2011-07-05T18:47:00.005+02:00

Vi har sakta men säkert och alldeles plötsligt klivit in i den första riktiga trotsåldern. Gustav kan vara fullständigt omöjlig och skriker och gapar, slåss och lägger sig raklång på golvet i protest. Tålamodet är inte alltid på rätt plats måste jag erkänna. Det är mig har trotsar mest och det är jobbigt. Var har lugna Gustav tagit vägen? Det är inte lätt alla gånger att behärska sig, men man får välja sina krig och oftast avleds han snabbt av något annat. Turligt nog har vi inte haft någon slänga-sig-på-golvet-i-affärn-framför-godiset-incident. Men. Det lär väl komma. Det med. Det är ju en sund och alldeles normal fas i livet som vi får ta oss igenom med mycket kärlek.

Förutom trotset är det så mycket som händer kring detta älskade barn. Talet har börjat lossna mer och mer. Roligaste nu är ett hejdåpp precis innan han somnar. Han är en liten intelligent människa som behärskar så mycket trots sin ringa ålder. Jag är så stolt över honom.

Sommaren kom. Och halva är redan förbi. Var tar tiden vägen? Jag jobbar på. Lite för mycket, men det är som det är nu. Kaoset gör sig påmind hela tiden. Sjukdomar läks sakta och liv som kunde gått förlorat stannade kvar och för det är jag evigt tacksam.

Till hösten har jag kommit in på en utbildning som krävde både cv och intervju. En utbildning som jag kommer ha stor användning för och som jag ser mycket fram emot. En spännande tid. Efter den, om livet vill, återupptar vi syskonförsöket som lades ner nu i våras. Vi har till 2013 på oss att tina upp våra små. Vi har en plan. Trots kaoset. Och om jag kisar med ögonen ser jag ljuset. Det finns där. Man måste välja tillit. Om och om.

Furuvik och de där bajsblöjorna.

2011-06-13T15:05:00.002+02:00

Nu är sommaren här. Jag har tagit mitt första dopp och hunnit med några glassar och soltimmar trots ett späckat schema. En liten semester har vi också hunnit med. Turen gick till Furuviks parken där vi hade regn en dag och strålande sol den andra. Två mycket härliga dagar bland djur, karuseller och underbart sällskap. Jag ska försöka lägga ut lite bilder snart. Gustav var överlycklig och njöt av alla möten med djuren och av karusellåk. Rekommenderas varmt.

Och det där bajsblöjorna ja. Det pågår ännu, men det är något bättre. Han hade/har inflammation i tarmen av endera virus eller allergi. 10 dagars iprenkur blev doktorns råd. Och ja, lite bättre. Men ännu inte bra. Det blir nog ett telefonsamtal till om det inte vänder.

Diarré.

2011-05-25T14:30:00.002+02:00

Japp, ovannämna härjar hos oss. Sedan länge. I liten blöja. Vi stora är skonade. Ja, mest eftersom det inte är av magsjukan det bajsas. Det är av annan okänd anledning. Varje morgon måste allt bytas och tvättas. Till och med madrass. Detta håller inte. Inte blöjan heller. Utöver dagen är det flertalet överfulla och liten rumpa är alldeles sår. Han skriker så fort vi kommer i närheten med en blöja eller den fruktade salvan.

Allergi tänker jag med ett frågetecken. Vi ger laktosfritt efter att ha helt uteslutat mjölk. Det gick bra. Men inte nu.

Läkarbesök imorgon för allergiutredningar. Sedan remiss vidare. Vi får se. Bara det blir bättre för mitt hjärta. Allt för att han ska bli bättre.

Plötsligt.

2011-05-23T14:51:00.002+02:00

Det har gått 4 år. Och plötsligt. En text. En låt. En video.

Plötsligt.

Som om ingen tid gått.

Så kommer tårarna.

Kändis.

2011-05-17T13:03:00.008+02:00

En liten hälsning från en som var med i tidningen idag. Lite kul!

Ett reportage om vår butik i Dala Demokratens bilaga idag.

Idag är det 17 maj. Norges nationaldag. Jag blir alltid lika nostalgisk och Norgekär just denna dag. Livesändningen står på här och när jag hinner mellan kunderna lyssnar jag på kongesangen och nationalsången och sjunger med. En folkfest jag gärna hade varit med på plats för att fira. För min del blir det flagga i regn och kanske någon fika när jag kommer hem.

Gratulerer med dagen Norge!

Maj redan.

2011-05-09T14:44:00.003+02:00

Tack för era tankar och kramar i mitt förra inlägg. Jag går ofta in och läser era ord och blir lika varm i hjärtat varje gång.

Vi står fortfarande på ostabil plattform, men jag hoppas att det finns en stabil framtid där allt har löst sig eller i varje fall lugnat sig. Just nu är det en stund i taget som gäller och det får jag ofta påminna mig om att hålla fast vid.

Gustav växer och växer. Allt fler ord har smygit sig in i vokabuläret. Nu är det "en puss" som repeteras om och om igen. Gullungen. Fler ord som dykt upp är guga (gunga), gott, blä, ett protesterande och kan-själv aktigt neeej, sol. Ja, det är en hel del till, men det går lite i perioder. När han inte vet eller kan säger han vävä och försöker visa med händer eller i läten. Som att flugan säger tssssss och bilen brum och kråkan kraa, när man dricker ahhhhh, äta något (gott) mmmmmm nam nam nam. Han gör sig förstådd de allra flesta gånger och förstår oss alla gånger. Det är väl en tidsfråga innan det släpper och han pratar mer. Jag tycker nog att han mer har fokuserat på den fysiska biten och där är han snabb och aktiv.

Snorig är han med. Och jag. Det går på rundgång mest hela tiden. Men solen skiner och det är skönt. Jag njuter på avstånd genom fönstret och längtar till nästa helg med en förhoppning att inte behöva sova bort den.

Tiden som gick och aldrig kommer igen.

2011-04-19T17:31:00.003+02:00

Jag saknar att blogga emellanåt. Som idag när jag åkte till jobbet och såg våren. Och tänkte att det måste jag skriva om. Jag måste skriva om hur det diskret skimrar grönt i trädtopparna. Om den gult lysande ängen av tussilago jag susade förbi. Om hur jag väcktes av flerstämmig fågelsång och allt det vackra vita precis utanför mitt fönster. Vackert vitt av vitsippor. Och om den lilla blåsippan som letat sig upp mellan plattorna på uteplatsen. Och om krokusarna som kom och gick innan jag hann med. Om Gustav som blev från sig av avund då grannpojken hade en trehjulcyckel och hur jag sedan hittade min gamla som han överlycklig fick ärva. Om solen som värmer och hur temperaturen låg på 19 grader här om dagen. Och om hur jag egentligen bara missar och missar och missar hela våren. För jag gör det. Jag missar tiden. För att allt är upp och ner. För att vi lever i kaos just nu. För att inga trådar knyts och vi lever en dag i taget. Oro. För att jag åker hemifrån klockan nio på morgonen och är hemma igen klockan åtta på kvällen. För att jag sedan bara somnar ifrån och vaknar igen på morgonen. För att tiden bara går och aldrig kommer igen.

Hej på er..

2011-03-16T17:57:00.005+01:00

..som fortfarande kikar in här trots plötsligt skrivstopp. Jag lever och tittar in här emellanåt, men det händer så mycket här och det finns ingen tid eller ork att blogga. Tankar finns åt annat håll, men jag kanske kommer tillbaka någon gång. Bloggen kommer i vilket fall att ligga kvar och ni kan fortfarande kontakta mig via mailen på vänster sida eller lämna en kommentar.

I munnen.

2011-02-17T14:26:00.005+01:00

Lite nytt på tandfronten i familjen.

Gustav har sedan ett tag tillbaka börjat med vakennätter igen. Det vaknas vid två, fyra, fem, sex. Typ. Han gråter och vill inte ligga ner. Det är inte ovanligt att det tar någon timma innan han somnar om. Han har också varit ovanligt sur och gnällig om dagarna. Och vi fattar inget. Som vanligt alltså. Man glömmer ju så fort. Här om dagen under bus och lek då Gustav hängde lite upp och ner i soffan såg jag plötsligt svaret. Tänder! Så klart. Tre kindtänder dessutom. Aj. Inte konstigt att humöret har varit svängigt. Nu finns det nio stycken vita i lilla munnen. De tre senaste verka dykt upp över en natt.

I min mun gör det också ont. Har haft sedan länge en problematik med mina visdomständer. Två fick dras ut. De andra två opererades fram för något år sedan. Sedan var förhoppningen att tandköttet skulle läka och dra sig tillbaka så tänderna fick fria tuggytor. Så blev det dock inte. Under tandläkarbesök nu i veckan beslutades att de måste dras. Så nu laddar jag inför dagning 1 som sker nästa vecka. Såret måste sys och sedan kan det bli möjlig med antibiotika. Skit alltså. Det är aldrig roligt med stora sår i munnen som blöder till kväljningar. Kan inte påstå att jag längtar. Det borde inte familjen göra heller. Tror inte det finns någon smärta som jag blir så sur av som tandvärk. Dåligt. Mycket dåligt.

Och dyrt. Varför ska det kosta så hiskligt?!

Kvalitetstid.

2011-02-17T11:28:00.002+01:00

Nu när jag jobbar har morgnarna blivit den tid som bara är min och Gustavs. Ren kvalitetstid. Efter en flaska välling hoppar liten G ur sängen och springer efter böcker. Sedan kryper vi ner under det varma täcket och plöjer igenom gamla och nya favoriter medan vi gäspar och sakta vaknar till liv efter nattsömnen. När vi läst det som läsas kan drar vi upp rullgardinerna och iakttar alla "kraaaa" (fåglar) som intar sin frukost i trädet precis utanför. Och där ligger vi tätt intill varandra. Bara kärlek. Min älskade son. Tänk att jag får uppleva detta. Mirakel.

Sedan bajsas det lite i blöjan och då hoppar vi in i duschen. Eller tar ett bad tillsammans. På det en stabil frukost innan jag måste bege mig. Jag suger i mig varje sekund som jag kan gå på under de ensamma timmarna på jobbet.

Fy Kisse!

2011-02-12T10:53:00.004+01:00

Mamma, Gustav och Kisse sitter vid frukostbordet. Gustav sträcker sig mot ljusstakarna för att leka med dem. Mamma säger nej och skakar på huvudet. Gustav tar bort handen, tittar lite på mig och sträcker sig sedan fram igen. Mamma skakar på huvudet igen. Nej, Gustav. Inte leka med dem. Gustav tittar på mig, tar motvilligt bort handen för att lika snabbt sträcka sig tillbaka. Tålmodig mamma skakar återigen på huvudet. Inte så, ajaj. Gustav lyder till slut.

Men Kisse, han är en riktig buse! Han vill minsann inte lyssna. Med hjälp av Gustav klättrar Kisse upp på bordet och styr skutan rakt mot ljusstakarna för att leka lite. Gustav tittar ner på Kisse och ser plötsligt allvarlig ut. Ajaj, säger han åt Kisse medan han skakar på huvudet. Kisse vill inte lyssna. Han klättrar upp igen och hoppar nu på stakarna. Vilken katt va! Nu blir Gustav arg. Neeeeeeej fyfy, säger han strängt medan han kraftigt skakar på huvudet. Kisse blev nog rädd för han klättrar sedan ner och lägger sig i soffan. Gustav ser nöjd ut och hoppar leende ner på golvet.

Ja, fy Kisse. Hur du gör. Vilken tur att Gustav passar på dig! Hur skulle det annars blivit?

Här står jag.

2011-02-11T17:13:00.003+01:00

Läser lite i min blogg. Läser om väntans tider. Om lycka och rädsla. Om en växande mage och två föräldrar som levde på hoppet om liv.

Det känns långt bort. Som om det hände i ett annat liv. Och på sätt och vis gjorde det ju också det. Ett annat liv. Ett annat rum. Där på andra sidan dörren väntade ett nytt.

I det rummet står jag nu. Här står jag och kärleken flödar från golv till tak. Studsar mellan väggar. Lyckan finner inga gränser. Jag står här nu. I drömmarnas rum. Det är överväldigande. För inte länge sedan stod jag och stilla knackade på. Lyssnade med örat försiktigt mot dörren. Undrade om jag någonsin skulle få kliva in här. Undrade om detta rum var gjord åt mig eller om dörren skulle förbli stängd. Nu står jag här och dörren bak är stängd. Men jag glömmer aldrig.

I alla de rum jag passerat, bak alla dörrar jag stängt bakom mig, finns något som jag tagit med mig. Som format mig. Gjort mig till den jag är. Och jag vill tro att det gjort mig mer närvarande. Att det fått mig att se alla nyanser. De rummen har lärt mig om ödmjukhet. Och därför, när jag står här nu, har jag också lärt mig flyga.

Här står jag. Mitt i livet.

Det liv vi så länge längtade efter.

Hjärtskärande.

2011-02-10T11:49:00.003+01:00

Tungt att åka till jobbet idag. Lilleplutt började gråta hysteriskt redan när jag började klä på mig. När jag sedan skulle gå eskalerade det och han var alldeles från sig av förtvivlan. Maaaaammaaaa grät han med armarna uppsträckta mot mig. Fy, vad elak jag kände mig när jag var tvungen att stänga dörren framför honom där han stod. När jag sedan gick till bilen vände jag mig om och fick se honom i fönstret. Bankande och vinkande. Åh, lilla hjärtat mitt.

Hjärtskärande. Det var en mamma som fällde några tårar innan avfärd.

Ännu värre känns det att jag inte får krama och pussa honom förrän på lördag. Jag jobbar sena kvällar och sover därför över på närmare håll då jag har över 4 mil till jobbet. Saknad.

På gång.

2011-02-08T17:26:00.006+01:00

Jag passar på att åka och träna lite ikväll också. Varför inte, när jag ändå är på gång liksom. Den här kroppen har inte blivit trimmad på jag vet inte hur länge. Årtal är jag rädd. Men det kanske också får bli en vana? Vi får se.

Om jag fortfarande lever efter passet så kanske. ;-)

Äventyrsbad.

2011-02-08T14:46:00.003+01:00

Idag har lilla familjen varit på rolig utflykt till äventyrsbadet här i stan (aqua nova). Det var premiär för oss att åka dit med Gustav. Lite nervösa var vi innan, helt i onödan visade det sig. Gustav ÄLSKADE det. Jag har allvarligt talat aldrig sett honom ha så roligt. Någonsin. Vilken underbar syn och upplevelse!

Först hade vi lite uppvärmning i den vanliga babypoolen eftersom äventyret inte hade öppnat ännu. På det hann vi med lite lunch och fika innan det öppnade. Passade oss perfekt. Inne i äventyrsbadet finns en liten babylagun med låg vattennivå så Gustav kunde leka fritt utan att man behövde springa efter och hålla i. Där finns pirater, fiskar, vattenfall, fontäner, rutschkanor och småpooler. Åh, vad han lekte och njöt. Vi simmade runt i de andra lite större poolerna och det var också lyckat. Vi kom dit till elva. Halv två först gick vi till duschen. Gustav somnade som en stock i bilen. Fick några bilder med mobilen, ska se om jag får in dem i inlägget sen.

Åk dit! Vilken toppenupplevelse. För stora som små. Vi undrade när vi gick varför vi inte gjort det tidigare. Det kommer garanterat att bli en vana.

Slut i huvudet.

2011-02-06T20:58:00.004+01:00

O: Vad går det för filmer idag?
Jag: (Rabblar upp från tv.nu) Åh, the mist. (Djup ironi.)
O: Vilken kanal?
Jag: Hmm... TV... TV... TV... TV med två streck bakom???
O: TV elva?
Jag: Precis, sa ju det.

Glädjespridare.

2011-02-04T13:15:00.005+01:00

Tjej, 4 år, kommer in på jobbet med sin mamma. Vi småpratar lite om tuggummi med smak och hur man kan tugga så man ser ball ut. Hon är jätteball för hon tuggar med sned mun. Naturligtvis. Vad annars liksom.

Jag hjälper hennes mamma med klädköp och tjejen utbrister; du är fin. Du är faktiskt jättefin. Hur fin som helst och hur många gånger som helst!

Jag lättar lite där jag står av glädje. Hur glad blir man inte då. Underbara barn. Vilka glädjespridare!

Gukav.

2011-02-04T11:35:00.003+01:00

Precis när jag börjat hoppas på en (mycket) tidig vår kommer kung vinter tillbaka med sina järnklor. Snön fullkomligt vräker ner och jag är trött. Trött på vitt. Trött på kyla. Trött på snö. Trött på att bylsa på oss när vi ska ut. Trött på att frysa.

Det hinner gå många dagar innan jag skriver här. Att sitta vid datorn när jag är hemma är svårt. Dels för att Gustav är precis över allt. Han är i en riktig klätterpreiod och plötsligt står han på bord, bokhyllor, säng, soffkant redo att hoppa ner. Och dels för att den lilla luringen har lärt sig hur man stänger av datorn! Innan man ens hinner blinka närmar det sig ett litet knubbigt finger mot knappen och vips. Program börjar stängas ner innan man sparat något och datorn stängs av. Perfekt arbetsmiljö när man sitter med studier. Eller försöker printa ner några rader här.

Vi mår bra i alla fall. Vi har klarat oss undan sjukdomar länge nu. Peppar peppar. Jag går och småfasar över att drabbas av vinterkräkan, men vi är skonade. Än så länge.

Gustav har förresten lärt sig sitt namn. Numera heter han Gukav.

Helgens moment.

2011-01-29T22:48:00.002+01:00

Vi har varit på husvisning. Två hus som vi haft första tjing på. Vill vi ha något av dem får vi det. Vi har till tisdag på oss att besluta oss, men har redan bestämt oss. Ett hus hade potential, men är för dyrt efter beräkningar. Det andra huset passade vår plånbok bättre, men är för litet.

Så det blir inget för oss. Denna gång.

Lite tråkigt när man har lyxen att vara prio ett, men så är det. En erfarenhet mer fick vi.

Annars har vi umgåtts med min käre bror som är på besök över helgen. Alltid lika trevligt!

Helg igen.

2011-01-28T12:09:00.004+01:00

Gissa vem som körde till jobbet idag? ;-) Vilken känsla det är att kunna ta mig dit jag vill. Själv. Stolt som en tupp är jag. Men det får man väl vara? :-D

Heldag på jobbet idag. Det går över förväntan att jobba förresten. Visst saknar jag emellanåt, men jag vet att G har det bra med pappa. De njuter båda två. Och sovmorgon får de jämt. Bara för att jag inte är där! Vad beror det på? Varje gång jag har morgonen är det 6 som gäller. Mycket märkligt.

Gustav har börjat utveckla talet mycket mer nu. Det är fortfarande mycket mamma, men många nya ord har börjat smyga sig in i hans register. Det senaste är ett mycket glatt braaaaj när han gör något bra. Eller om jag och pappan gör något bra. Humor har han också fått den lille busen. Roligast just nu, och helt självpåkommet, är att sträcka fram en liten godbit att bjuda på för att i sekunden man ska till att bita i den dra den snabbt bort. Typ; här får du! Skoja bara! Sedan skrattar han så han kiknar.

Trevlig helg vänner!

Vilken dag.

2011-01-27T22:04:00.008+01:00

Jag har svävat lite på moln idag. Tänk att jag gjorde det. Till slut. Jag kan köra var jag vill, när jag vill. Märklig och overklig känsla. Vi packade in lilla familjen i bilen och åkte på min första tur som körkortsinnehavare på förmiddagen. Gissa om Gustav blev förvånad när mamma satte sig fram och pappa bak. Han vände och vred på sig i stolen för att se vad mamma höll på med där fram. Gullungen.

Lunch intogs ute och en vacker bukett fick följa med hem. Och lite fika naturligtvis. Gott i magen. Hos bästa grannen, som också fyller år idag, skålade vi i rosa bubbel för att fira. Lite tacos på det satt fint.

Kvällen avslutades med ett ärofyllt förtroende. Vi ska bli faddrar åt Gustavs yngsta kusin. Stort.

Till helgen väntar ett nytt spännande moment. Med ett leende går jag nu och lägger mig. Bra dag med andra ord.

Gustav och mamman en trött morgon för några veckor sedan. Inser vem fotografen är när jag går igenom bilder. Att jag och Gustav finns på samma bild är ganska så ovanligt.

JAAAAA!

2011-01-27T10:25:00.002+01:00

Jag klarade det!!! JAG HAR KÖRKORT!!!

Hemma.

2011-01-25T17:51:00.003+01:00

Sitter på jobbet och landar efter en helg på mässa. Vi har haft det bra. Mycket bra. Resan hem däremot var en mardröm. Vi åkte in i en vägg av dimma och fick gissa vägens riktning med hjälp av gps. Det var milt sagt mycket läskigt. Det tog flera timmar extra att ta oss hem. Vi bad till och med en stilla bön om att få komma hem levande.

Att se Gustav igen var en lycka större än allt. Underbara fina. Så stor han är. Egentligen. Ingen bebis längre. Var tog den tiden vägen? Vi låg länge i sängen på morgonen och läse böcker. Gustav blev så lycklig när han såg att jag var hemma igen. Kärlek!

Jag har en klump i magen av nervositet. Det närmar sig uppkörning. Jag har barnsligt dåligt självförtroende och håller stundtals på att slukas av negativa tankesätt. Förstår inte var detta kommer från. Jobba, jobba, jobba med positiva affirmationer. Hur svårt kan det vara att vara snäll mot sig själv? Skärpning Linda. Verkligen. Du har varit med om större saker.

Mot storstaden.

2011-01-21T15:33:00.004+01:00

Imorgon åker vi. Väskan står packad och klar i hallen. En alldeles för fullpackad väska för de ynka två dagar med en natt emellan som jag kommer vara borta. Jag lär mig aldrig packa rätt. Ja, för tänk om jag inte alls känner för att ha på mig det jag packar ner? Ett reservplagg är då ett måste. Men tänk om inte reservplagget skulle duga heller? Jo, då packar man helt enkelt ner ett reservplagg för reservplagget. Och kanske ett ytteligare, bara för att vara säker.

Jag ser fram emot resan. Det var länge sedan jag var på formex. Det är nästan så att jag ser fram emot att sova ostört en hel natt. Ingen napp som mystiskt försvinner ut i tomma intet när man mest behöver den. Inget sökande i mörkret eftet en nalle som rymt ur sängen. Inget pip som väcker orolig och lättsovande mamma. Ingen välling som ska blandas av trött förälder. Inget hysteriskt gråt om (läs när) det tar för lång tid. Inget vakna innan tuppen av glad och pigg umba umba sång från sängen brevid. Vilket när jag skriver det nu låter himlans mysigt. Han älskar apsången. Somnar sjungande på den, och vaknar sjungande på den samma. Godisen min. Usch, nu började jag sakna honom innan jag ens hunnit i väg. Hur ska detta gå?

Lättnad.

2011-01-20T10:28:00.001+01:00

Del 1 av 2 är avklarad. Nu är det nära. Sen kör jag i väg.

Spärr.

2011-01-13T19:42:00.003+01:00

Det var en mycket förvånad och upprörd liten Gustav som kom och drog mig i byxbenet under middagstillagningen igår. Han grät och pekade och drog. Så jag frågade helt enkelt; vad är det hjärtat? Visa mamma. Han tog mig i handen och förde mig sedan till toaletten. Väl där pekade han på toalocket, tittade på mig och visade sedan att här går det inte att öppna. Han drog och slet och grät av frustration. Mamma, den är trasig här, laga den!

Jag var tvungen att vända bort ansiktet och skratta i armvecket. Ja, för visst skulle det kunna vara så att den var trasig. Men icke. Smarta mamman har monterat en spärr. Inga fler mobiler i toan, tack!

Skoluppgift.

2011-01-12T11:51:00.005+01:00

Som jag nämnde tidigare ligger jag lite efter i plugget, men i dag tog jag tag i saken. En av uppgifterna var att jobba i photoshop där man utgår från sina egna bilder. Man skulle jobba utifrån ett valfritt tydligt koncept och syfte. Bilderna skulle bearbetas på de sätt man behärskar, eller också de sätt som utmanar en i programmet. Till det skulle en liten analys och reflektion läggas till där man beskriver vad man gjort och varför, bildkomposition och innehåll. Jag valde att göra en illustration till en låt. Låten jag valde är Bruce Springsteens Streets Of Philadelphia.

Dessa två bilder valde jag att utgå från. De är tagna i somras under semestern. Bild 1 visar den långa vägen i Finland innan vi kom in i Norge. Bild 2 är mina fotsteg i sanden på en strand nära Lyngen i Norge.

För mig handlar låten om ensamhet. Om en lång vandring i det osäkra och om att vara vilsen i sig själv. Det färdiga resultatet blev fotavtryck på en lång väg som inte tycks ha något slut.

Lyssna på låten här om ni vill.

Hormonguiden. Varje kvinna förstår. Varje man borde lägga det på minnet.

2011-01-12T11:41:00.003+01:00

FARLIGT	LITE SÄKRARE	TROLIGTVIS SÄKERT	TOTALT SÄKERT
Vad blir det till middag?	Kan jag hjälpa till med middagen?	Vart skulle du vilja äta middag?	Här, ta lite vin...
Tänker du verkligen ha det där på dig?	Wow, du ser verkligen bra ut i brunt!	WOW! Kolla på dig!	Här, ta lite vin...
Vad är du så upprörd över?	Kan det tänkas att vi kanske överreagerar?	Ta min lönecheck.	Här, ta lite vin...
Borde du verkligen äta det där?	Du vet, det finns massor av äpplen kvar.	Vill du ha lite choklad till det där?	Här, ta lite vin...
Vad har du GJORT hela dagen?	Jag hoppas att du inte överansträngde dig idag.	Du ser alltid jättebra ut i den där morgonrocken!	Här, ta lite vin...

Och mammakroppen förresten.

2011-01-11T18:16:00.003+01:00

I augusti råkade jag titta på mig själv i spegeln. Och studsade nästan bakåt av synen. När jag sedan ställde mig på vågen och efter det drog fram måttbandet kunde jag bara konstatera att min kropp inte mådde vidare värst bra. Typisk mammakropp hade fått ta överhand. Jag bestämde då att den skulle bort. Hela mammakroppen. Bort med daller och ohälsa. Så jag började äta. Varje måltid. Och sluta äta däremellan. På det ökade jag på mina promenader, helt utan press dock. Och visst fuskade jag emellanåt. Ja ganska ofta, men måltiderna höll jag i.

I september var 5 cm borta runt midjan. I oktober var ännu 3 cm borta och på vågen visade det sig att jag minskat i vikt. Då hade jag 4 kg kvar till inskrivningsvikten, den jag hade då lilleplutt ännu var alldeles ny i magen. Och 7 cm kvar i midjan. Målet var att allt skulle vara borta i januari.

Och nu är det ju januari. Glatt kan jag meddela att jag minskat hela 18 cm i midjan! Jag är under farostrecket! Och vikten då? När jag under minisemestern vägde mig studsade jag nästan av glädje. Den visade min drömvikt!

Men underbart är kort. Måste varit en mirakelvåg eller något för väl hemma visade vår våg en annan siffra. Inskrivningsvikten. Vilket ju också var mitt mål, så det är väl inte så illa det. Och det vill säga att jag minskat hela 10 kg. Sedan augusti. Men nu, när jag sett drömsiffran vill jag dit. Kanske är det vår våg det är fel på? Man kan ju hoppas. ;-) I annat fall har jag 5 kg kvar. Och det bör ju vara en enkel match.

Beach 2011, here I come!

Samtalet.

2011-01-11T13:19:00.004+01:00

Inte klokt vad tiden går. Hinner ingenting känns det som. Har plugg som ligger på hög. Orkar knappt ta tag i det. Till och med julgranen står kvar där den står. Och tvätthögen växer. Och dammråttorna frodas under sängen. Listan kan göras lång, men det känns bäst att bara blunda. Ta en dag i taget och se vad man hinner med. Det viktigaste jag kan göra är ändå att vara närvarande. Att vara med kärleken 1 och 2.

Nästa vecka ska jag för första gången sova en natt borta från Gustav. Jag ska på mässa med jobbet. Väldigt roligt, men också lite läskigt. Läskigt att släppa taget. Det finns mycket rädsla i att inte vara där. Det går nog bra. Det är bara en natt. Gustav är hemma och myser med föräldralediga pappan.

Efter samtal med Uppsala ska det nu läggas upp en plan för mig. Som vanligt blir det lite speciellt och lite krångligt pågrund av endometriosen. Mina läkare, en på Carl von Linné-kliniken och en på endometrioscentrum, ska nu prata ihop sig och sedan ringer de när det kommit fram till något som passar för mig utifrån min sjukdomsbild. Och kanske, kanske flyttar det återigen in ett litet embryo. Ett som ska växa sig frisk och stark. Ännu ett barn. Ännu en välsignelse. Jag hoppas det.

Heldag på jobbet. Har fått lunch i magen så nu återgår jag till mina sysslor.

Ps, mobilen vaknade till liv. Likt ett mirakel. Den är svag, men smsa går bra. Hurra!

Toadopp.

2011-01-04T19:39:00.003+01:00

Det blir många besök in på toaletten. I självaste toaletten kanske jag ska säga. Klick och plupp är ljud som hörs ofta. Någon blir sedan väldigt nöjd. En annan inte alls.

Den där någon är Gustav. Den där annan är jag. Snabb är han den lille. Vänder man sig bara för en sekund står han där. Redo att släppa ner något i snuskvattnet. Strumpor. Böcker. Mat. Nappar.

Mobiler.

Min.

Två gånger nu. Den har nu dött toadöden. Sedan åkte Oscars i. Den lever med nöd och näppe. Man kan dock säga att den är döende. Jahapp. Dyrt det här. Busunge. Älskade busunge. Tur att han är så söt.

Imorgon åker lilla familjen på minisemester. Farfar ska besökas. Mysigt.

Krrraaaa.

2011-01-02T20:46:00.002+01:00

Gustav tycker om bilar. Det är mycket brrrrrrm nu. Han fick en bok om bilar i julklapp. Han drar den med sig överallt.

En ny upptäckt är kråkan och den är om möjlig ännu mer spännande än bilen. Krrrraa säger Gustav så fort han ser en svart fågel. Både i verklighet och på bild. Lyckan var gjord när vi en morgon gick till postlådan och en flock kajor lättade från ett träd för att landa i nästa precis bredvid oss. Gustav var i eld och lågor där han stod. Vidöppen mun, fäktande armar och småstudsande på plats.

En annan sak han gillar mycket nu är pulkan som han också kan uttala vid ord. Han sitter gärna i den. Både inne och ute. Han kan många ord nu, men mest är allt mamma nu för tiden. Mitt härliga barn. En sann lycka att få uppleva honom. Han kan så mycket, förstår så mycket. Jag är så förundrad och imponerad. Han är bara 1 år och så klok. Så stor fast han är liten.

Nätterna och morgnarna är mycket bättre nu. Nu sover han, peppar peppar, hela nätter fram till halv sju-sju innan han vaknar och vill ha vällning. Underbart att slippa upp vid fyra. Håller tummarna att det håller i sig. Vi vaknar glada och nöjda alla tre som det är nu. Ja, man skulle nästa kunna påstå att jag börjar nära mig ett utvilat stadium i småbarnslivet.

Rullgardin.

2011-01-02T20:32:00.003+01:00

Fjärde sprutan instucken och rullgardinen gick ner. På en gång. Precis som väntat och fruktat. Det är fullständigt vidriga hormoner. Allt blir svart. Hela kroppen gör ont. Känner mig sjuk.

Förr i världen var detta den bästa behandlingen av alla vidriga. Nu står jag knappt ut. De nästkommande dagarna efter injektionerna är en mardröm. Jag liksom checkar ut när hormonerna flyttar in. Kvar blir en trött och ledsen Linda. En som inte riktigt kan tänka klart. Som bara vill sova, sova, sova i förhoppning om att vakna upp ur mardrömmen.

Kroppen sväller upp som en ballong och buken krampar. Det är som om någon försöker dra ut hela livmodern. Med taggtråd. För att förmildra. Det är obeskrivbart. Jag längtar efter en operation. Att få ta bort hela infekterade området.

Försöker ta en liten stund i taget. Suger i mig ljusglimtarna från min fina familj. Tills rullgardinen går upp. Imorgon ringer jag Uppsala. Kanske de vet råd.

Happy new year.

2010-12-31T16:24:00.002+01:00

Sista dagen på året. Imorgon börjar ett nytt. Spännande. Jag har inventerat på jobbet och sedan varit på kyrkogården och lyst upp Victors kruka med nya ljus och en marschall. Blev mysigt.

Nu ska jag landa lite här hemma innan vi drar igång med tre rätters och sedan lite rosa bubbel vid tolvslaget.

Gott nytt år vänner! Tack för det som varit så "ses" vi nästa år.

Kram

Lugn i stugan.

2010-12-29T21:38:00.002+01:00

Båda de två av manligt kön sover. Kvar sitter jag uppe och har hemmet för mig själv. Bara jag och lugnet. Jag och fyra väggar. Jag och min dator och en hård stol under rumpan. Egentid. Bara min tid. Jag kan göra vad jag vill. Jag har tid. All tid i världen. Typ.

Tystnad. Ahh, härliga tystnad.

....
...
..
.
.
.

Men är det inte lite väl tyst?

Jul på kyrkogården.

2010-12-29T11:20:00.006+01:00

Tomhet efter dig mitt hjärta. Alltid tomhet. Alltid sug i magen av saknad. Alltid orättvisa. Alltid är du saknad. Och innerligt älskad.

När vi stod där och betraktade de två små ljus som brann bubblade ilskan i mig. En impuls att sparka ner allt drog kraftigt över mig. Slå och skrika. Kasta hela fåniga lådan ner mot den isfrusna sjön.

Varför står vi här på julen? Två frusna föräldrar på en frusen kyrkogård. Över en frusen urna. Och tänder två små ljus. Varför får vi inte ge kärlek och klappar till dig på julen? Varför finns där tystnad där ditt skratt skulle höras? Varför är det tomt där hela din person skulle fylla vår vardag?

En fruktansvärd sanning. En smärta oförklarlig.

Alltid tomhet efter dig.

Jul 2010.

2010-12-29T10:48:00.010+01:00

En mysig och skön jul tillända. Nu står ett nytt år för dörren. Vi väntar med spänning på vad det ska ge oss. God fortsättning!

2010-12-25T09:52:00.001+01:00

God Jul kära vänner!

Inför julen.

2010-12-21T17:37:00.006+01:00

Tiden rusar. Huvudet är fullt av tankar, men tom på ord att fylla bloggen med. Jag tittar in här dagligen och funderar och försöker skriva en rad eller två. Det slutar oftast därvid. Kanske har jag drabbats av lite prestationsångest?

Julen är snart här nu. Bara några få dagar kvar. Jag försöker beta av på listan. Det mesta står ostruket och jag hoppas jag hinner med. Annars får det vara. Så enkelt var det. Jag får helt enkelt bara finna mig i det. Men skönast skulle förstås vara om det blev klart. Om listan blev överstruken och sedan slängd i soporna. Det skulle underlätta för huvudet. Jag är beroende av ordning och reda. Blir lätt kaos annars. Sliter med kontrollbehovet som väcktes för 3 år och 5 månader sedan. Det är en tung ryggsäck att bära.

Gustav drar på förkylning och feber. Lite lagom till jul sådär. Jag känner mig också lite misstänksamt tung i huvudet. Jag hoppas vi får vara friska under högtiden. Åtminstone lilla kärleken.

Det är blandat såhär in för julen. Sorg och saknad vaknar extra mycket. Alltid vemodigt inför högtider. Alltid lite tungt. Tomt. En diffus känsla av att vara rotlös. Som ett obehag som gnager utan att riktigt slå sig fast. Jag är alltid lite förvirrad innan jag förstår av det handlar om. Att det är Victor. Eller snarare att det inte är Victor.

Jag har jobbat morgon till kväll och längtar till morgondagen då jag är ledig och får pussa och krama. Och leka och läsa. Att vara med under den vakna tiden. Jag längtar efter barnaskrattet och det härliga liv som Gustav sprider.

I snöyran.

2010-12-16T18:22:00.003+01:00

En hektisk dag med många krävande uppgifter.

I snöyran blåste körkortet iväg, men jag kan ändå ana det där på andra sidan. I ett bättre väder förhoppningsvis. Upp i sadeln igen. Ny tid skall bokas och då kanske solen skiner. Mina grundförutsättningar var bra sades det. Otur med väder skapade osäkerhet och hindrade. Öva mer så klarar jag även oväder. Nåväl, efter peppning av kontrollanten gick jag ändå därifrån med huvudet högt. Jag kan. Nästa gång.

Sitter på jobbet och försöker landa i dagens sanningar och i verktyg som gavs. Jag sover nog gott till natten.

Och så går dagarna.

2010-12-09T13:53:00.005+01:00

Gustav sover i vagnen och jag försöker få undan projekt och måsten medan det finns lugn och ro. Det är skönt att beta av lite på listan. För den är lång.

Julklapparna är nästan klara. Bara ett fåtal kvar. När vi slog in några häromdagen grät Gustav stora krokodiltårar för att han inte skulle få det där fina som lades i paketen. Älsklingen. Inte lätt att bara vara 1 år. Snart så får han öppna många och alla får han behålla. Tror det blir en lyckans dag för honom.

Pappa O kom hem med en pulka igår som givetvis skulle testas på momangen. Liten G satte sig i och manade på mamma att dra honom. Inomhus. Ja, vad gör man inte för kärleken. Mamma drog över mattorna och Gustav skrattade. Det får bli en tripp till pulkabacken snart.

Det närmar sig uppkörning och jag känner mig märkligt nog lugn. Kanske så klarar jag det, eller så inte. Köra kan jag så jag hoppas det går vägen. Det vore roligt att kunna ta mig dit jag vill själv. När jag vill. Ja, det kommer jag ju att kunna någon gång, men roligt om det blir snart!

Skolan rullar på och det känns helt ok. Lagom takt för mig. Det enda som ställer till problem är schemalagda seminarium på nätet som inte alltid passar vårt här hemma. Det blir lite pussel och det är inte alla gånger det går ihop. Jag är ändå glad så länge jag kan vara hemma med honom. Som det ser ut nu kan vi dryga ut våra föräldradagar till sommaren. Minst. Lycka! Jag vill vara med när han växer upp. När han lär sig. När han skrattar. Och gråter. Jag är så tacksam över att jag också kan det. Att jag har ett flexibelt jobb som gör det möjligt.

Lillebror mår fysiskt bra igen efter allergichocken. Utredningen är i full gång. Själv har jag inte kunnat ta in allt ännu. Det kommer små stunder där paniken sätter sig i bröstet. Så fel det kunde gått. Det är läskigt. Tidningen följer upp händelsen och nya artiklar har skrivits. Läs gärna på dt.se.

Vi hade finbesök på middag igår. Bästa familjen med Gustavs fästmö kom oväntat och välkommet. Mycket skratt och värme, som alltid när vi ses. Det är så härligt att se hur de växer, de små som låg tillsammans på bb. Så mycket som hänt sedan dess! Var tar tiden vägen?

Själv känner jag mig ännu hormonpåverkad. Blödningarna ger sig inte och smärtorna är de samma. Märkligt, men det känns som om kroppen blivit immun. Jag ger det en spruta till innan jag ringer och rådfrågar. Januari som startpunkt är förbi. Den saken är klar. Det känns inte lika nedslående eller stressande denna gång. Vi har fått två barn. Den största kärleken.

Nu hör jag hur Gustav börjar vakna till där nere så jag ska skynda mig dit för att pussas lite.

Slarv tog nästan livet av min bror.

2010-12-04T17:02:00.002+01:00

Trauma. Rädslor som försätter hela kroppen i chock. Tårar som bränner när jag känner efter. Jag kunde ha mist min bror.

Min bror har allergier. Många och flera allvarliga. För honom kan det vara förenat med dödsfara om han får i sig något ämne han inte tål. Han äter specialkost och har så gjort hela sitt liv. Han har ätit den även på skolan. Det är inget nytt.

I torsdags fick jag ett samtal av mamma. Min bror ligger i ambulans med fullt pådrag till akuten. Allvarlig allergisk chock. Skolan har inte läst innehållsförteckningen på dagens lunch. De lägger fram pannkakor med vetemjöl på bordet för glutenallergiska- till min bror. Det kostar honom nästan livet.

Det är oförlåtligt, men ingen vill ta ansvar. De skyller på än det ena, än det tredje. Vi har inte råd med slarv. Det är liv man leker med när man slarvar. Läs på! Tag ert ansvar. En gång kan vara en gång för mycket.

Läs mer HÄR och HÄR.

ps.

2010-12-03T16:36:00.002+01:00

Gustav favoritvisa har fått ny text.

Nu sjunger han:
Mba mba bababa BAJS.

Och så skrattar han högt. Alltid uppskattat med lite kiss- och bajshumor. Eller?

Lillfisen. <3

Mammatankar.

2010-12-03T15:56:00.004+01:00

Oj, vad tiden går. Och ett ännu större oj inför hur mycket jag skulle vilja hinna med. Önskar jag kunde trolla till mig fler timmar på dygnet. Bara några få. För att hinna pussas lite mer. Och läsa fler böcker. Och sedan för hämta andan. Och kanske en timme till för ett kvällsbad. Det vore en skön rutin.

Dagar och nätter liksom flyter ihop och mitt i allt plugg, jobb och vardagskaos får jag dåligt samvete. För att jag vill mer. Vill ge mer. Finnas till mer. Och kanske är allt precis lagom. Kanske saknar han intet min son, men ändå. Det där mammahjärtat skär emellanåt.

På toppen av allt, som lite grädde på moset mår kroppen inte bra. Jag svarar inte på behandlingen och tvingas inse att det inte blir ivf i januari. Jag blöder och har hemskt ont. Hormonkossa har jag också blivit och det ogillas skarpt. Och när jag mår såhär smyger sig en liten tanke på. Är det värt det? Orkar jag igen? Och ja, jag önskar så ett syskon till mina barn. En till liten älskling att pussa på och överösa med kärlek. Åh, vad jag önskar. Det gör jag. Men jag är också nöjd. Mer än nöjd. Snarare överlycklig och sprickfärdig av tacksamhet inför den gåva vi faktiskt fått.

Om det ändå vore enkelt. Tiden får visa vad som är meningen för oss. Vad som än blir finns Gustav. Och Victor i våra hjärtan.

Och jag fick bli mamma.

Umpa umpa falle-ralle-ra.

2010-11-23T12:22:00.003+01:00

Här hemma går dagens favoritvisa på repeat.

Mamma sjunger: Tänk om jag hade en liten liten apa.

Gustav svarar: Mba Mba ballaralllala.

Mamma: Tänk vad folket skulle stå och gapa.

Gustav: Mba Mba ballaralllala.

Och så runt och runt och runt igen. Och Gustav skrattar. Och mamma skrattar. Och så härligt livet blev.

Konst.

2010-11-21T14:17:00.001+01:00

Av Gustav 1 år.

Yes!

2010-11-20T15:02:00.001+01:00

Stressen över för denna gång. Halkbana avklarad och godkänd. Lättnad. Nu är det bara resten kvar sedan sitter Linda bakom ratten. Någon gång. Förhoppningsvis snart.

Jobbhelg och snöfall. Allt lunkar på i sin vanliga takt.

Trevlig helg!

Utmaning antagen.

2010-11-17T19:59:00.004+01:00

Antar en utmaning från Angelica. Gör den du med. ;-) Lite kul ju.

4 TV-program jag ser:

Grey's anatomy.
House.
The event.
Skavlan.

4 saker jag gjort idag:

Övningskört.
Redigerat foton inför fotoredovisning.
Gått långpromenad i vinterkylan.
Lekt "nu kommer jag och tar dig".

4 saker jag längtar efter:

Körkort.
Ett hus på landet.
Syskon till mina barn.
Att åka och basta. När det nu blir av.

4 saker på önskelistan:

Att vakna utvilad.
Ny soffa.
En kock.
Ett städat hem. Som förblir städat. Jämt.

Mycket nu.

2010-11-17T19:33:00.003+01:00

Morgondagen blir aningen hektisk för min del. Jag jobbar morgon, sedan schemalagd lektion, och så öva på manöverbana innan jag ska göra manöverbanan "på riktigt" och på det göra halkbana. Nio till nio med energikrävande moment. Jag hoppas jag lyckas. Och blir godkänd.

Pust. Det blir tidig kväll. Men först Grey's.